Jobbtrivsel

Jag har alltid hoppats på att kunna bli den sköterska som kan leva upp till patientens behov. Nu är det verklighet. I mitt jobb träffar jag många barn och ungdomar som har det svårt. Jag brukar försöka blicka tillbaks hur det själv var att vara tonåring. Sen brukar jag tänka att jag hade det mestadels väldigt lätt med mycket vänner och livsglädje. Men självklart var det många gånger svårt att vara liten och inte hittat sig själv osv. Det gäller att förstå detta och sedan + på lite, ibland mycket på de ungdomar jag träffar som faktiskt har funktionsnedsättningar. Många mår jätte dåligt. Vad jag försöker säga är att man måste försöka lägga sig på deras nivå. På så sätt att försöka vinna förtroende.

Tänk dig själv att komma till någon Du aldrig träffat. Antagligen har du rabblat Din story alltför många gånger till alldeles för många olika personer. Du känner dig kanske inte motiverad inför besöket och känner Dig orolig och generad.

Hur viktigt är det inte då att bli bemött på ett respektfullt sätt. Jag försöker alltid berätta i början vad "mötet" går ut på så de kan måla upp en bild.
Sen försöker jag respektera både barnet/ungdomen samt föräldern.
De kanske är oense. Ofta är det så i mitt jobb att jag möter barn/ungdomar (i forts. skriver jag bara ungdomar även om det är ca 50/50) som inte riktigt ser sina egna svårigheter. Därför är mamma och pappa och skola så viktiga för att ge en helhetsbild. Men man måste fortfarande respektera att gn att visa ungdomen att man även lyssnar på dom så de inte känner sig förbisedda.

Forts. följer