Akuten here we come

Natten till fredagen hade Emma svårt med andningen. Bröstkorgen åkte upp och ner i allt snabbare tempo. Det kändes nästan som den skulle sprängas. Thomas sade till mig att han skulle inte kunna sova. Det fick bli vak.
Han ville ha avlastning. Puh, jag som varit hemma med henne i torsdags och skulle upp på praktik på fredags morgonen. Klockan 6 dessutom. Vi sov halvkasst båda två (alla 3) den natten.

Oron över att inte orka med fredagens praktik kändes jobbig. Men så slog det mig: Jag har iaf inget "ansvar" nu, det hade varit värre om jag skulle jobba som Leg. Sjuksköterska. Sen tänkte jag att jag ser detta som en utmaning. Jag kollar om jag pallar en dag på "jobbet". Gör jag det så kanske jag inte oroar mig lika mycket när det väl händer. Alltså när jag ska upp o jobba på "riktigt". Det kommer ju inträffa flertal gånger. Att barnen är sjuka och man ska upp & jobba.

Vill Ni veta hur dagen fortlöpte?? Tänkte väl det! Det gick jätte bra. Jag körde på. Tänkte att den här dagen ska bli en bra dag.
Vi var bland annat på hembesök till en man med psykoser. Han hör röster och hade byggt egna lås hemma och spärrat igen lådorna i köket för att inte mannen han "hör" ska kunna bryta sig in nåt mer i lägenheten. Intressant!!

Väl hemma efter eftermiddagens reflektion med huvudhandledaren handlade jag med mig lite mat och åkte hem till min lilla sjukling som var ganska pigg. Det hade varit bättre på dagen precis som dagen innan.
Men jag kände att jag inte ville gå igenom samma sak en natt till då jag ringde sjukvårdsrådgivningen. Ssk där uppmanade oss att åka in till akuten. Mitt i middagslagandet. Det var bara att packa ihop en väska med lite allt möjligt i. Man vet ju aldrig hur länge väntan blir på akuten, även om jag hade väldigt goda förhoppningar.

Ett litet barn med andningsproblematik brukar vara högprio.
Yes, vi fick träffa en läkare direkt som lyssnade på emma. Inga pipljud. SKÖNT!
Men mycket slem hela vägen.

Jag & Thomas fick middag kl 21.30. Mac donalds.
Det kändes riktigt bra att vi åkte in.
Natten blev lugn. Medicinen verkade göra gott.

Bye!