I onsdags...

..var det ett år sedan vi var på vårt första ultraljud med Emma, vilket var både spännande mysigt och läskigt! När det visade sig att allt var bra kändes det som att få ett kvitto på att allt stod rätt till med grodan..Underbara känsla! När vi gick därifrån och hissdörren stängdes brast allt för mig och tårarna sprutade. "lättnadstårar"
T tyckte att det såg ut som en liten tjej och jag blev inombords jätte glad när han sade det, även om jag visste att han kunde ju ha fel.

Det började på morgonen då jag vaknade innan klockan ringde av att det "puffade" till i magen. För första gången. Små lätta puttar, tre stycken. Hoppades och vågade kanske tro att det var grodan som ville visa sig för första gången för att säga: "Mamma var inte orolig inför UL, jag lever!"

Vågade knappt tro att det skulle kunna vara så bra. Det var en stark känsla som kändes övertygande. Jag kände lycka! På vägen till Ackis i bilen var vi båda lite nervösa "läs väldigt"

Vi fotade lite i bilen för och hade en mysig resa in, det regnade ute.Väl framme gick jag och anmälde mig i kassan sen väntade vi på att de skulle hämta oss. Vi fick komma in till ett mörkt rum och jag lade mig i sängen. Framför oss på väggen fick vi se grodan på en stor dator. WoW! Hon berättade för oss att det var en stor bebis och att allt såg bra ut. Vi fick med oss jätte vackra bilder som iallafall jag kände mig otroligt stolt över. Men vilken märklig känsla! Första bilderna på vår bebis hur skumt var inte det?
Vi skulle få komma tillbaks i mars för ytterligare en koll eftersom moderkakan låg knasigt, vilket jag tyckte var positivt....