6 månader sedan

För ett halvår sedan vaknade Din mamma på lördags morgonen och kände att idag händer det nog. The big day! Hade gått med förvärkar i en vecka nu och alla längtade så efter Dig!
Speciellt mormor, hon ringde varje dag och undrade hur Du mådde och hur Din mamma stod ut med att gå och vänta och vänta. Själv kände mamma mindre frustration. Klart att hon var super nyfiken på VEM Du var och hur du såg ut, men såg dessa + BF dagar som tid "för mig själv" innan den stora förändringen skulle komma.




Pappa kom hem från jobbet när mamma låg i sängen och klockade värkarna.
Vi tog det lugnt hela dagen och pappa lagade värsta maraton middagen, ja alltså med massa energi i och det verkade hjälpa för förlossningen var en hyfsat lätt match med mycket samarbete och vilja. Och framförallt speglades den av lugn och ro!
Tänk vad snabbt man kan glömma alla jobbiga värkar när man får något så fint i gengäld.

Min älskade unge. När Du för första gången såg dagens ljus var klockan 03.56 den 11 maj 2008. När Du lades på mammas bröst sade hon Å shit, Å shit...känslan var/är svårbeskrivlig. Det tog ungefär en halv minut tills Du började knorra. Mamma bara låg där och skrattade och fattade ingenting.När hon kikade efter om Du var en pojke eller flicka så utbrast hon: En tjej...och pappa svarade "En liten tjej!!" Sen fnissade vi massor. Barnmorskan läste upp lite information om tidpunkt och identitetsband och så, då hon avslutade med att säga....och hon är helt perfekt. Mamma svarade stolt: SJÄLVKLART! Hehe, det finns på video som vi ska visa för Dig när Du blir äldre.





Mamma och pappa älskar Dig otroligt mycket. Du är verkligen helt perfekt
Grattis på halvårsdagen vår pärla!

(Bilder inplockade från graviditeten blandannat. Kolla in magen på de två bilderna där jag ligger i soffan hos mamma & pappa. Haha!)